För er som inte vet hur det fungerar med självscanning innebär det att man, innan man går in i butiken, drar sitt kort i en panel på en vägg full av bärbara, handhållna scanner-apparater. Den man blir tilldelad lyser upp tydligt på väggen och man hälsas med tilltalsnamn på displayen av apparaten. “Hej Henrik!”. Trevligt och tydligt. I anslutning till ingången till butiken finns numera kassar som man med fördel förser sej med.

Väl inne i butiken plockar man åt sej sina varor och efter att man scannat varans streckkod läggs de ner direkt i kassen. Väl klar lämnar man från sej sin scanner i ett ställ och betalar sedan de registrerade varorna i en betalautomat. Några köer existerar knappt eftersom betalningsförfarandet går så snabbt och varorna ligger ju redan på plats i kassarna. Har man otur åker man på ett stickprov där man tvingas gå igenom den gamla vanliga och gammalmodiga varianten med att lägga upp varorna på ett band. Det händer dock väldigt sällan.

I alla fall så ställde sej Tjoby i betalkön under tiden jag plockade åt mej de sista prylarna; två paket glass och chokladsås. Efter det gick jag raka vägen och betalade. Jag hade precis ställt mej i rätt position, lutade armbågen på vagnen och vilade hakan i handflatan när Tjoby skulle till att betala. Han slängde en blick över axeln för att kolla efter mej och efteråt berättade han att han i samma stund tänkt: “Han kan väl inte redan vara klar?”. Jojomen. Han mötte min väntande och slöa blick med ett både imponerat och irriterat ansiktsuttryck. I det ögonblicket var han såld.

Nu skulle han bara plocka i alla sina varor i de tre kassarna också… Kändes som en evighet.