Fler bilder på Ester hittar ni om ni klickar på bilden här till höger!

Men Gud, så här brukar det inte kännas…

Det var det jag hörde från min sömndruckna och horisontala position kl 01:45 på torsdagsnatten den 10/9. Mia travade ut från sovrummet och in på toa. Jag tvingade mej själv att vakna till för jag förstod vad detta eventuellt kunde betyda. 20 minuter senare befann vi oss på BB efter deras inrådan.

Väl på BB konstaterade de att vattnet hade gått men att det fortfarande var lugnt. Efter ett par timmar, runt kl 04, började Mia få kraftigare värkar och vi fick in henne i duschen där hon satte sig på en pall. Jag sprang mellan rummets sköna fåtölj och duschen där Mia behövde hjälp med att spola varmt vatten strax nedanför svanken för att lindra värkarna. Vanligtvis stiger värkarna i styrka relativt långsamt för att sedan dämpas kvickt när peak:en nåtts. Så var det inte för Mia, som hade värkar som var korta men intensiva. Jag led med henne när jag såg hur ont hon hade, men inte kunde jag så mycket göra. Maktlös som man ju är från sidan om.

Kl 06 undersöktes Mia och det konstaterades att hon var 2cm öppen. Barnmorskan tog detta med ro eftersom det fortfarande skulle ta många timmar om man förutsatte att man normalt öppnar sig 1cm per timma. Kl 08 undersöktes hon igen och då visade det sig att hon var 9cm öppen. Detta hade Mia klarat utan smärtlindring, om vi bortser från de två panodil-piller hon fick mot huvudvärk. Jösses, vilken plåga. Inget ont mot barnmorskan, så kan det gå. Det var på sätt och vis skönt att veta att vi, jag menar HON, kunnat klara av allt detta utan lustgas, kvaddlar, ryggmärgsbedövning och allt det där. Dusch och panodil, that’s it.

Kl 10:10 tittade lilla Ester fram, fyra veckor före beräknat datum. Det var en ofattbar situation. Så stark, så overklig, så efterlängtad. Först kom gallskriket, gött, helt naturligt. Sen däckade hon på Mias bröst. Hon var fortfarande vit av fosterfett och att se henne öppna sina stora mörka ögon fick det att pirra till i själen. Så fin hon är!

Förresten, vi visste inte att det var en tjej förrän efter några minuter efter förlossningen. Vi låg där och tittade på varelsen när barnmorskan kom tillbaka in i salen efter att ha varit iväg en kort stund.

Ja, han ser ju ut att vara vid god vigör.

sa barnmorskan.

Ja… om det nu är en han?

sa jag då.

När lilla bäbisen lyftes upp framför sina trötta föräldrar såg vi att… det där är ju ingen Helmer, som var det planerade pojknamnet. EN TJEJ! Va kul! Vilken överraskning!

Vi fick också veta att hennes huvud inte hade vridits klart vid förlossningen (det ska ju liksom snurras i position allt eftersom) och att hon förlösts lite “snett”. Antingen detta eller att hon legat lite klämd i Mias mage gjorde att hennes näsa var helt tillplattad och sne. Lite sött faktiskt. Barnmorskan sa att den kommer räta ut sej, så småningom.

Vi låg i förlossningssalen i några timmar, tills ett rum blev ledigt på BB-avdelningen, sedan begav vi oss upp och gjorde oss hemmastadda. Jag fick möjligheten att tillbringa natten med mina fina tjejer och tog den givetvis. Hade varit grymt att tvingas lämna dem ensamma första natten.

Efter några timmar vägde och mätte vi Ester. Vågen visade 2435g och hon mätte 46cm. En dag senare vägde hon 2270g, helt normalt då den avföring, kallad beck, som bajsas ut det första dygnet oftast väger mer än vad matintaget gör.

Runt kl 17 på lördagen den 12:e september kom Ester hem till Hambovägen. Det var en overklig men superhärlig känsla. Skönt att slippa tillbringa fler nätter ensam hemma med Mia och Ester på sjukhuset än den andra natten uppe på BB. Sedan dess har vi gjort oss lite mer hemmastadda och det ständiga städ- och organisationsarbetet pågår för att komma helt iordning.

Livet är helt förändrat. Ett stor tyngd av ansvar vilar på våra axlar och ibland blir man extra rörd av situationen. Det ger sej till känna extra tydligt när man kommer på sej själv att inte kunna slita blicken från henne… Lilla Ester.

För övrigt mår vi alla toppenbra. Ester äter, sover och bajjar jättebra. Hon är riktigt duktig. Hon störs heller inte nämnvärt av ljud runtomkring henne, vilket vi tycker är extra skönt. Att se hennes yrvakna ögon gå i kors efter att hon ätit från Mias bröst är obetalbart.

Det här är det bästa som hänt mej!

Istället för att borra fast varje enskild vertikal “regel” köpte jag ett system som baserar sej på att man helt enkelt häktar fast reglarna i en horisontellt fastsatt skena strax under taket. 12 mollypluggar var allt som behövdes.

Nu kan jag med gott samvete softa resten av semestern.

Hail Kärnhem.

Det finns fortfarande en massa kartonger att packa upp och några rum att inreda och ställa iordning. Pysselbord ska slipas, lampor ska hängas upp, den nya skinnsoffan är inte levererad, köksbordet är inte det som ska stå där, etc. Nedan har ni i alla fall lite fotografier på hur det ser ut nu hemma hos familjen Bernström.