Bättre sent än aldrig.

Prinsens Minne - Jag sprang 2009

Förra årets strålande sol (inte så gynnsamt för en långdistanslöpare) hade i år bytts ut mot ett strilande regn. Inbillar mig att det påverkade resultatet i positiv riktning. Det borde i alla fall haft en kylande effekt som i sin tur gjorde att man inte svettades lika mycket.

Förra året drabbades jag av grym värk i höfter, lår, knän, vader och fötter efter ca 13-14km. Detta året kom endast höftkänningar vid de numera smått ångestladdade 14 km:arna, men inte alls lika smärtsamma denna gången.

Otroligt skönt att höra speakern och hurrarop när man är inne på sista kilometern och för att inte tala om att se upploppet. Och nu när jag är hemma igen ska jag ta mej ett varmt bad.

Som ni kanske vet drog jag på mig en skada tre veckor innan loppet som förhindrade mig från löpträning, vilket ledde till att jag tappade nästan all upptränad muskelmassa. Loppet blev således en rätt jobbig pers från 13 kilometer och mycket likt min upplevelse från Prinsens Minne.

Men men, efter omständigheterna är jag nöjd med att springa in på 2:01:37. Jag klarade det i alla fall och har nu skaffat mej en lite bättre utgångsposition inför nästa års lopp.

Yepp, jag ska springa då också. Ses i spåret?

Vad som har karaktäriserat mina besvär nu i tre veckor är att jag inte kan lägga min kroppstyngd på vänster häl och samtidigt hålla framfoten lyft ovanför marken. Jag har varit totalt kraftlös, i stort sett. Jag har inte plågats av några smärtor, varken i viloläge eller vid ansträngning. Om jag hade känt smärtor hade det mycket väl kunnat vara benhinneinflammation eller compartment syndrome, men det kan man mer eller mindre bortse ifrån nu.

Jag har sökt hjälp hos följande:

- Malmborg & Trollstad Kiropraktikmottagning
- Bäckagårds Vårdcentral
- Laholms Rygg- och Idrottsskademottagning

I tur och ordning. Kanske en något avig sådan. Kiropraktorn hittade inget alls, trots ett grundligt jobb där jag blev knådad och knäckt.

På vårdcentralen i Bäckagård kom de fram till att jag hade överansträngt min Tibialis Anterior, alltså muskeln på framsidan av smalbenet. Jag blev beordrad att vila men fick avgöra själv om jag skulle springa Göteborgsvarvet eller ej.

Slutligen besökte jag Laholms Rygg- och Idrottsmottagning idag. Träffade två trevliga och engagerade killar med stor erfarenhet på just idrottsskador men till och med de tyckte att det var ett ganska mysteriskt fall. När jag redogjort för vad som inträffat klurades och tänktes det så det knakade och till slut kom vi fram till vad det förmodligen handlar om. Förklaringen lyder:

På morgonen, lördagen den 18:e april sprang jag och Tjoby en rätt snabb milsrunda. Mina vadmuskler fylldes då med blod, helt naturligt. Då jag direkt sprang upp på vinden och la golv och låg på knän i två dagar pressades nerven som signalerar min muskulatur på framsidan av underbenet ihop och kom förmodligen till skada. Efter det har inte min Tibialis Anterior stimulerats som den ska, och därav en minskad muskelmassa och funktion.

Sedan dess har jag inte motionerat något alls, bortsett från en simtur på 1000m samt en 3km-runda igår, som gav mig hopp i och med att jag inte utsattes för någon smärta.

Nu har jag fått låna en Complex mi-SPORT500, en elektronisk muskelstimulerande maskin, som ska hjälpa mig att träna upp styrkan i muskeln igen. Och det bästa av allt är att jag inte ens blivit avrådd av Laholms-läkarna att avstå Göteborgsvarvet. I’m in heaven. Det här trodde jag aldrig för några dagar sedan.

Det är bara till att buga för Luleå-liraren!

For you who don’t know Canada defeated Sweden in the junior hockey world championships final by 5-1 and, to be honest, Canada was the best team, by far. The game was played in Ottawa, Canada and Team Sweden fell short in coping with the pressure from both the canadian team and crowd. But so did the referees.

I won’t discuss it as the match summary videos will speak for themselves, but what you should know is that the swedish goalie was run over at least four times without any penalties for the canadians. Now, as Sweden really sucked big time in power play tonight, that wouldn’t probably change the final score, but that’s not the point. In hockey, the goalkeeper is more or less “holy” and everybody knows it. At least I thought so.

• Summary from swedish television SVT
• Swedish coach about the match (in swedish) while the crowd is booing the swedes
• Summary from TSN, Canada

It wouldn’t bother me that much to see a swedish team lose in a fair game to a better, well mannered, honest and respectful opponent. Unfortunately that was not the case tonight. It really hurt to see the few swedes collecting personal prices at the ceremony while having to listen to a booing crowd… Probably the worst thing ever happened to most of them, ever. Why would this never happen in Europe? Beats me. Or would it? Hope that mentality is not spreading.

Well, well. Anyway, Canada deserves their gold. Sports-wise, that is. But mummy ought to whip your asses and teach you some sportsmanship, that’s a fact.

Inför säsongen hade jag aldrig trott att detta möte skulle innebära att HV slår ur underläge. Vi, eller rättare sagt Tjoby:s bror Stefan beställde biljetterna för ett bra tag sedan när HV inte direkt harvade i de nedre regionerna av serien. Mitt tips till kvällens match var då “6-1″ till HV (Stefan drog till med “3-2″ till Rögle) och risken finns ju att jag får äta upp det rejält, men jag tror fortfarande att HV har mycket kvar att plocka ut ur energireserverna, även om det sliter med det täta matchandet där även Champions League-matcher ska pressas in.

Ska bli kul, i vilket fall som helst. HV BLÅÅ!

Uppdatering: Slutresultat Rögle BK-HV71 1-2.
Kul och fartfylld match. Hysteriskt jämn tabell. Läs mer på hockeyligan.se och hv71.se.

Frölunda började annars bra och hade lite press på HV, tog även ledningen med 1-0. HV-backen Pelle Gustavsson kvitterade sedan på ett lobbskott från halva plan igår… smet in mellan benen på målvakten. Från intervjun med honom: “Jag såg att han hade en lucka mellan benskydden, skrattar Pelle.” Hockey-humor.

Då var det bara 54 omgångar kvar.

Jag skämtar inte, jag har börjat boxas. Men riktigt så omdanande hoppas jag inte det ska vara för mej som person. Jag har väl inte tänkt börja boxas för att gå upp i ringen och gå tuffa matcher mot sverige-eliten, direkt. Nä, snarare för att jag vill vidga mina vyer och få bra träning, för jag har en känsla av att hopprep, säckar, mitsar, armhävningar, sit-up’s och alla andra redskap kan göra mej rätt gott tillsammans med push från en tuff tränare. På sin höjd kan jag tänka mej att sparra mot mina träningskumpaner.

Just nu handlar det enbart om en nybörjarkurs där vi lär oss de olika slagen, hur man ska stå för att ha balans i slagen, hur man rör sej för att behålla position, för att i sin tur behålla balansen, osv. Rätt intressant. Tre nybörjarpass till på onsdagar, sen blir det tisdagar och torsdagar där man tränar med övriga klubben, som för övrigt är Halmstads Allmänna IdrottsSällskap.

Ja, vi får väl se vart detta leder. Försöker gå dit med öppet sinne, i alla fall.

Dagen innan, på fredagen, hade vi en grillkväll med Reutmans och Yngnell/Sinkjaer med lite väl mycket lyxkorv (100% kött), öl och stänkare. Mådde dock som en prins när jag vaknade och hade inte förväntat mej nåt annat heller, för den delen. Tvivlar på att fredagen hade någon speciell inverkan på min prestation dagen därpå men inser ju samtidigt att det inte är så det normalt ska gå till.

Kl 11 stod jag, tillsammans med Anton, på startlinjen. En stjärna i kanten för Anton förresten, som mitt i veckan slängde Prinsens Minne-länken till mej via ICQ och frågade om jag skulle kuta. Först när han fick reda på att jag skulle det anmälde han sej, lagom otränad. Åtminstone var det vad han sa, men Anton är ju en mytoman så jag tar honom alltid med en nypa salt, nu för tiden.

Jag hade planerat att ligga på ett tempo kring 5 – 5:30 minuter per kilometer första milen för att känna på banan och kroppen. Hade ju faktiskt aldrig i mitt liv sprungit så långt tidigare. Nu öppnade jag i Antons tempo (ca 4:30) och för övrigt större delen av löparna kring mej:s tempo också. Det kändes bra men efter dryga 500 meter bestämde jag mej för att följa mitt eget tempo och släppte iväg Anton.

Första milen gick enligt plan. Jag kände att jag hade bra med krafter och jag hade följt mitt eget tempo. Sprang ensam lite för länge och bestämde mej för att öka takten för att komma ikapp ett gäng på 3 löpare. I deras rygg la jag mej i dryga 3 km. Gick sedan upp och hjälpte till att dra i 2 km och någon löpare släppte.

Sen kom tröttheten i höfter, knän, vader och fötter. Kroppen var helt enkelt inte van vid dessa distanser och resten av loppet (dryga 6-7 km) var en ren viljeinsats. Visste att ett stopp förmodligen hade fått mej att bli gående med blytunga, blodfyllda ben. Det gällde att hänga i. Därför var depåerna på slutet både välkomna och farliga. Det gällde ju att fylla på med energi och vätska men eftersom plastmuggarna inte gick att klämma ihop kunde man inte ta in det springandes utan var tvungen att sänka tempot och till och med gå. Kände att jag blev yr när jag saktade ner så och benen blev genast tunga, så jag slukade lite väl fort och sprang vidare.

Sista kilometern kändes overklig. Kunde inte fatta hur jag orkat, men satte ändå in en liten minispurt (ökade tempot från 5:45 till 5:00 minuter per kilometer . Sluttiden stannade vid 2:02:46. Hade hoppats komma in på under 2:10, så jag var nöjd.

När jag kom i mål möttes jag av släkt och vänner men var ett socialt missfoster. Sjuuuukt trött och sleten. Men stolt. Kul var det. Fick blodad tand. Göteborgsvarvet, here we come och då ska jag vara bättre förberedd.

Sedan loppet har jag stapplat omkring här hemma som en gammal gubbe med värkande höfter och ben. Men det är verkligen på bättringsvägen nu och i veckan blir det till att ta dra ut i spåren igen.

Foton kommer inom kort.