Underbara gamla tant!
För någon minut sedan hände något underligt. Det ringde på hemtelefonen och ett nummer, besynnerligt likt vårt eget, visades på displayen. Jag svarade och i andra änden satt en äldre dam som frågar efter en man vid ett visst namn.
Ett förvirrat samtal dras upp. Jag försöker förklara för henne att hon måste ha ringt fel, men hon menar på att hon haft mitt nummer i många, många år. Jag berättar för henne med skratten i halsen att jag faktiskt haft mitt hemnummer i säkert över tio år. Jag är själv bra förvirrad av situationen. Varför vill hon då ringa sitt eget nummer?
Vi avslutar samtalet med att hon säger att hon väl måste ha ringt fel.
Det dröjer 2 minuter, sedan ringer gumman igen. När hon nu berättar att hon precis kommit hem från sjukhuset och är 95 år förstår jag att hon är lite förvirrad och att hon förmodligen är väldigt van vid att ringa hem till någon som förmodligen brukar svara där. När hon också berättar att hon har dålig syn hajar jag att hon säkert inte ser skillnad på den sista siffran i våra nummer.
Jag frågar så vem hon egentligen vill prata med, får både för- och efternamn, söker upp honom på eniro.se och berättar för henne att jag har hans nummer framför mig. Hon ber mig ringa honom och se till så att han ringer hem till henne. Så gör jag och nu tror jag det ordnat sej.
Ja, jag säger då det. Vardagshumor. Eller jag menar, växeltelefonisthumor!
Du var ju hennes hjälte den dagen, trots att hon själv var för förvirrad för att förstå det själv.