Genialitet
– om att vara för smart, för bra eller för avancerad
Varför är Per Gessle så framgångsrik? Varför läser så många blaskor som Aftonbladet och Expressen? Varför lyckas McDonalds så otroligt bra? Jo, det är lättillgängligt.
Det slog mej när jag satt i soffan och surfade till bakgrundsmusik av Meshuggah, det kan inte vara lätt att lyckas med så här teknisk musik. Jag menar, dom är ju grymt bra med sina avancerade takter och taktbyten, sitt sköna, tunga sound, sin taktfasthet (tajta som bara den), sångarens “vrål”, gitarristens jazzinfluerade solon, etc, men jag är nästan säker på att lyssnare ofta avfärdar det som ett enda virrvarr av oorganiserat slammer då det faktiskt är rätt svårt och tar rätt lång tid att komma in i musiken och hänga med i alla taktbyten.
Nu har jag ingen statistik alls på Meshuggah:s skivförsäljning, men inte når dom upp till Per Gessles nivåer inte. Varför då? Meshuggah är ju ett gäng välutbildade musiker – trummisen har exempelvis medverkat i trumkurser för Utbildningsradion – och Per Gessle är ju inte den som river av ett läckert gitarr-solo som man står och dreglar åt, direkt?
Nä, saken är väl helt enkelt den att man knappt hör vad Meshuggah sjunger om och om man väl läser texterna så snackas det ofta om maskinens överlägsenhet över människan. Kanske inte direkt lockar så många klasar av hysteriskt skrikande och trånande tonårstjejer? Per Gessle däremot skriver ju enkla texter som går rakt in i våra kärlekstörstande ungdomshjärtan. Om man ska likna dessa två ytterligheter vid något kan man säga att Meshuggah är som en maffig scones-bulle från Espresso House (ja, dom är mäktiga) medan Gessle är ett Hubba Bubba. Ett tuggummi kan man ju alltid slänga in och tjaggla på, även om det kan bli lite tjatigt i längden.
Meshuggah är musikaliska genier rakt igenom, men dom är helt enkelt för avancerade för lyssnarmassan. Det är för jobbigt att ta till sig musiken och texten, precis som det är med mycket litteratur. Folk fullkomligt slukar skvallerblaskor som Aftonbladet, Slitz och Expressen i jakt på de senaste katastroferna, ryktena om diverse brats och andra stekare, medan facklitteraturen stadigt dalar i popularitet. (Se SCB) Och varför ska man anstränga fantasin med att försöka komma på något man kan ställa sej vid spisen och laga när man snabbt, enkelt och lätt kan glida in på “Donken” och trycka i sej en mättande burgare?
Det är inte lätt att vara ett geni i dagens lata samhälle. Men tilläggas bör väl också att Meshuggas musik inte direkt är “mainstream” och trallvänlig. Det passar olika bra i olika situationer. Min flickvän Mia kom exempelvis precis ut från vårt gästrum där hon sitter och pluggar och såg rätt seg ut. Hennes kommentar löd:
“Man blir ju hjärntvättad av att lyssna på sån här musik för länge.”
Jag tror hon menade att hon kände sej mörbultad ända upp i huvudet av musiken. Jag är beredd att hålla med om att det inte direkt är någon mingel- eller bakgrundsmusik. Nä, det passar nog bäst under total fokus på en stenhårt röjjig live-konsert.
Dags att sätta på lite Lionel Richie och ta en slät kopp kaffe.
Recent Comments