Evigt liv
– vi måste ta klivet ut i rymden
Satt härom dagen och lunchade med tre jobbarkompisar på värdshuset Västergök här i Halmstad då vår VD Pelle tog upp ett extremt intressant ämne, nämligen evigt liv. Enligt Pelles källor (en dokumentärserie på dumburken, har jag för mej) är vi inte långt från att kunna stoppa vårt åldrande.
Så här har jag uppfattat situationen: I hela vårt liv pågår en ständig kopiering av våra celler och i normala fall görs detta med en i stort sett 100-procentig exakthet fram till att vi är runt 20-25 år gamla. Efter det händer något som gör att kvaliteten försämras vid kopieringsförfarandet och det är då de kroppsliga skavankerna börjar ge sig till känna. Vi börjar åldras.
Nu ska man tydligen ha funnit nyckeln till det som utlöser att kvaliteten plötsligt inte längre är 100-procentig vid kopieringen av celler och det sägs att man till och med teoretiskt ska kunna vända på åldrandet och starta en föryngringsprocess i kroppen, som sedan kan avbrytas när man nått det önskade stadiet.
Om vi förutsätter att detta blir ett faktum och att vi i framtiden har möjlighet till att få evigt liv, hur löser vi då detta i praktiken? Och kanske en ännu viktigare fråga: vem vill egentligen ha ett evigt liv?
Tanken är väldigt lockande om man smakar lite lätt på den. Vem är inte rädd för döden? Vem vill inte komma undan denna, den som gör att vi tynar bort både kroppsligt och i minnena hos dem vi lärt känna? Absolut inte alla av oss, men garanterat många. Och kanske framför allt, vem vill inte behålla sina vänner och slippa sorgen och saknaden efter dom när dom “lämnar in”?
Men om man stannar vid tanken lite längre kryper snart praktiska problem fram. Alla kan ju inte gå å skaffa sej evigt liv?! Då skulle ju vår lilla jord överbefolkas i ett huj. På det problemet finns det egentligen endast två lösningar; antingen att vi flyttar ut i rymden eller att vi på något sätt (cash is king!) priviligierar en begränsad grupp av människor med detta, hur nu det skulle gå till?!
En annan praktisk detalj; vad skulle hända med människors känsloliv? Klassiska rader som exempelvis
“And now the end is near, and so I face the final curtain”
Frank Sinatra, My way
skulle ju förlora en stor del av sin känslomässiga påverkan.
I närmare eftertanke måste vi nog i vilket fall som helst börja befolka rymden, även om vi hittar en lösning på hur vi ska utse de “odödliga”. Någon som levt sej in i tanken på evigt liv på jorden och illustrerat en psykologisk problematik är Peter Nilsson, en numera avliden vetenskapsman och författare som skrivit den, i mitt tycke, grymt bra boken Arken. Den handlar om en man som vandrat omkring på jorden ända sedan tidernas begynnelse. Det var länge sedan jag läste boken, men det intryck jag fick av den var, kort sammanfattat, att mannen i boken till slut blev alldeles förtvivlad av leda över att ha vandrat varenda liten stig, och hans högsta önskan blir till slut att bara få slumra in i vila. Jorden är tiny, men rymden är gigantisk…
Det finns en del att säga i detta ämne, om man uttrycker sig milt. Vad får du för tankar? Skulle du vilja ha evigt liv?
Recent Comments