Audiofiler i Malmö
– det var som att svära högt i kyrkan
Jag upplevde något väldigt obehagligt i lördags. Det var visserligen en olyckshändelse, men lika pinsamt och otäckt för det. När jag ser på det med lite distans så kunde jag ha löst det bättre, men inte sitter jag här och grämer mej över det. Nä, jag skrattar åt pinsamheter.
I lördags åkte jag, Ola, Ben och Jim till Malmö för att stilla vår hunger på ljud- och bild. Det senaste skulle nämligen visas upp på mässan där och chauffören Ben hade – extremt förutseende och inspirationsingivande – försett oss bak i bilen (mej och Ola) med varsin HiFi-tidning av senaste utgåva. Vi läste för glatta livet och njöt av vad som komma skulle på vägen ner, och sällan har 15 mil gått så fort.
Det råder ju delade meningar om man ska spara det bästa till sist eller passa på att njuta av det medan man kan? Själv följer jag den andra filosofin med motivationen att det inte är lika njutningsfullt att insupa det bästa när man redan är mätt. Det vågar man ju inte riskera. No, no, no. Därför travade jag och Ola rätt in i Pioneers monter det första vi gjorde. Det som mötte oss där fick åtminstone mina ögon att näst intill hoppa ur ögonhålorna. Jag har sett plasmor förr visandes tecknat, analog som digital TV, DVD-filmer, XBox-spel, etc, men aldrig förr HDTV. Detta är otroligt, måste jag säga. Vilken skärpa och framförallt, vilken detaljrikedom. Bilden får ett helt annat djup än vid vanlig lågupplöst TV. Jag är ingen reklampelare för Pioneer. Även en plasma-skeptiker (i alla fall något mer än vad jag är) som Tjoby – som också pallrade sej ner till Malmö från Halmstad – slöt upp kring denna åsikt.
Pioneers senaste är en 43”-plasma som heter PDP-436FDE (eller XDE om man vill ha en digital-TV-mottagare också) och denna hängde i deras monter i två upplagor där den ena visade ett HDTV-demonstrativt material och den andra visade live-sändningar i HDTV-format via en Canal+-kanal. Demomaterialet var totalt klanderfritt och knivskarpt till och med när man gick riktigt nära och så brukar det aldrig vara när det gäller plasmor annars. På plasmorna som visade live-materialet kunde man i alla fall ana en viss oskärpa, men så fort man gick två meter från skärmen så var den puts väck och därmed försumbar. Ha-begäret växte sig starkt inom mej och jag kände mej närmast som en tjurjägare som fick syn på Ferdinand.
“HONOM ska vi ha!!!”.
Detta var mässans höjdpunkt tillsammans med JMLabs monter där dom visade upp den estetiskt fulländade högtalaren Sib, en lagom stor satellit (25 cm hög) som fått bra betyg för så väl musiklyssnande som för film. Även subben Cub2 är en fröjd för ögat. Väcker ett näst intill lika stort ha-begär.
Men det är inte därför jag skriver. Nä, det är angående det absolut sista som inträffade för min del på denna mässa. Jag och Ola skulle till att klara av den sista korridoren med monterrum på Radisson – där mässan hölls -, rum 1-12. Vi går förbi ett rum där det lite udda står en biffig man med armarna i kors utanför och ser ut att vakta dörren. Vi stannar och han för med en behärskad rörelse ena armen mot dörren, tar lugnt tag i handtaget och öppnar dörren. Vi fattar vinken och går lugnt och stilla in i ett rum där stolar står uppradade likt bänkar i kyrkan. På dessa stolar sitter det människor i den djupaste koncentration. Vissa blundar för att på så sätt försöka stänga ute alla distraktionsmoment. Framför publiken står två maffiga högtalare uppställda (Ola, du får gärna kommentera detta inlägg med märke och modellbeteckning på dessa om du kommer ihåg, haha) men jag hinner tyvärr inte njuta av skapelsen förrän det börjar vibrera i min högra byxficka.
Till saken hör att jag i den förra “montern” plockade på mej ett sånt där högmodernt (blått) gummi-armband á la Aftonbladets “Älska fotboll”. Detta kom i en ytterst prasslig liten plastpåse och jag tog denna i min vänstra hand tillsammans med alla tidningar jag redan samlat på mej. När jag så står där i raden längst bak och telefonen ringer i byxan på mej kan jag givetvis på intet sätt få upp telefonen ur fickan utan att ett i sammanhanget öronbedövande prassel uppstår. Till slut får jag upp telefonen, och dum som jag är svarar jag istället för att trycka upptaget. Samtalet är varken långt eller högljudt eftersom jag sänker rösten så att jag knappt hör mej själv, men jag kan ändå känna hur de hatiska blickarna sakta faller på mej, granskande och idiotförklarande. Jag ser i ögonvrån hur killen längst till höger i vår rad sakta böjer sej framåt och hur han minst lika sakta – som på nåt sätt för att verkligen högtidligt poängtera vilket misstag jag gjort – vänder sin blick mot mej, lika granskande som alla andra. Han är prästen i kyrkan. Han håller FJÄRRISEN! Jag och Ola bestämmer oss för att gå ut innan föreställningen är slut.
Det var Ben som ringde och ville bestämma tid och plats för hemfärden. Vi åkte direkt.
Recent Comments